2011 års bästa skivor

2012 års första månad är snart över när jag nu sentomsider lyckas publicera min slutgiltiga lista på 2011 års bästa skivor. Många kandidatskivor hade missats, glömts och utkommit sent på året så det har varit en hektisk tid de senaste månaderna med att lyssna in sig på och rangordna årets skivsläpp. Ordningen kan ju aldrig bli helt som hugget i sten men med den här listan är jag så nöjd som jag kan bli.

Först några ord om ett par skivor som av olika skäl inte tog sig in på listan men som ändå är värda att nämnas:

Den hade för kort speltid för att inkluderas på listan, men My Dying Bride’s EP The Barghest O’ Whitby, som består av en enda 25 minuter lång låt (om en demonisk hund) är definitivt en trevlig återgång till form efter den något ojämna For Lies I Sire. Där nämnda LP på sina ställen förgäves försökte låta som The Angel And The Dark River lyckas The Barghest bättre i sin ambition att låta som ett mellanting mellan bandets debut och Turn Loose The Swans, även om dessa mästerverks nivåer självklart inte nås. Om nästa fullängdare går i samma stil kan det vara det bästa bandet har gjort sedan Songs Of Darkness, Words of Light från 2004.

Liksom för MDB så bådar EP:n Lucem Ferre med svenska Year Of The Goat gott inför den fullängdare som ska komma under 2012. Ockult, mörk 70-talsprog med klassisk hårdrocksinfluenser som tilltalade mig betydligt mer än de hyllade Devil’s Blood som har en liknande musikalisk stil. Pricken över i:et är Thomas Erikssons (även i utmärkta doom-bandet Griftegård) fantastiska sång.

Några andra skivor som precis hamnade utanför topp-15 var Vallenfyre ’s A Fragile King (skön oldschool doom/death av Paradise Lost’s Gregor Mackintosh) och Mournful Congregation’s The Book of Kings som stundtals bjöd på storslagen funeral doom.

Då kan vi ge oss in på själva listan. Vi börjar nerifrån, från plats 15 och uppåt:

15. Battle Beast – Steel
Det är svårt att värja sig mot dessa finnars ungdomliga entusiasm och kärlek till melodisk 80-talsmetal. Musiken ligger någonstans mellan klassiska Accept (riff och körer) och Dio (riff), dock med en stor skopa käck power metal och nördiga texter (vissa inspirerade av mangan/animeserien Berserk) som gör att bandet blir lite av ett ”guilty pleasure”. Den kraftfulla och vibratofyllda sången från frontkvinnan Nitte är ett av bandets stora plus.

Låttips: The band of the hawk


14. Uncle Acid & The Deadbeats - Blood Lust
Jag verkar ha en svag punkt för kvinnlig sång över tunga Sabbath-riff. Uncle Acid & The Deadbeats svänger dessutom så det står härliga till med sin ockulta 70-talsrock.

Låttips: Over and over again






13. Septicflesh – The Great Mass
Storslaget, mörkt, symfoniskt, brutalt, groteskt och melodiskt. De grekiska extremmetall-veteranerna har fått något av en ny vår på senare år. Bandets aggressivare låtar i all ära, men de hade gärna fått bjuda på fler låtar i stil med episka ”Therianthropy” och ”A great mass of death”.

Låttips: Therianthropy




12. Symphony X – Iconoclast
Symphony X följer upp starka Paradise Lost (albumet, inte bandet) med ännu en tung, teknisk och melodisk platta som är fruktansvärt kompetent framförd och skriven, och som är en njutning att höra på men inte riktigt sätter sig på det sätt som deras äldre skivor – och bäst är trots allt den vackra ”When all is lost” som är den låt som mest påminner om bandets klassiker från slutet av 90-talet.

Låttips: When all is lost



11. Hell – Human Remains
Stark comeback/debut av dessa brittiska åldermän som bjuder på en uppsjö av riff och låtidéer som på något sett lyckas vara både traditionella och nyskapande på samma gång. David Bower’s teatraliska sång ger bandet ytterligare en dimension, även om han kanske skulle testa att sjunga rakare (som på plattans bästa låt, ”The Quest”) lite mer. Hade bandet dragit ner på mellanspelen och tagit bort några låtar så hade skivan hamnat högre upp. Nu känns den lite mastig att lyssna på från början till slut.

Låttips: The Quest

10. Primordial - Redemption At The Puritans Hand
Primordial är ett band jag försökte ta till mig redan för tio år sedan utan att lyckas, men med denna skiva har jag äntligen börjat greppa irländarnas storhet. Deras minimalistiska stil blir lite entonig mot slutet av plattan, men med hiten ”Lain with the wolf”, episka ”Bloodied yet unbound” och halvballaden ”The mouth of Judas” visar bandet sina låtskrivarkvalitéer. Sångaren Alan Nemtheanga fascinerar och trollbinder med sin sång och sina texter.

Låttips: Lain with the wolf

9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae
En traditionell, hård och satanisk metalskiva full av riff och melodier som framförallt växer under andra halvan. Mercyful Fate är ett namn som självklart dyker upp som influens (inte minst p g a sången), men till danskarna kan man även lägga t ex Fates Warning och Dissection

Låttips: The Nightcomers





8. Orchid – Capricorn
Det är inte ovanligt att ett retrodoomband har en gitarrist som spelar som Iommi och en sångare som sjunger som Ozzy, men Orchid har dessutom en trummis som spelar så där jazzigt som Bill Ward och basisten spelar sköna basgångar i typisk Butler-stil. Att lyssna på den här skivan är som att leka ”spot the Sabbath riff”. När bandet t o m bjuder på nästintill plagiat av ”Planet Caravan” i ”Albatross” går det lite för långt, men trots brist på egenart så kapitulerar jag ändå då detta är väldigt kompetent och stilriktigt framfört.

Låttips: Masters of it all

7. Arch/Matheos – Sympathetic Resonance
Årets progressiva metallskiva. John Arch sjunger lika bra som han gjorde då dessa herrar spelade tillsammans i Fates Warning för över 25 år sen. Musiken låter förvisso inte alls som Awaken The Guardian – detta är modern, teknisk metal som är betydligt tyngre än Fates Warning då det begav sig – men Arch’s sångmelodier är lika genialiska som förr.

Låttips: Any given day (strangers like me)



6. Riot – Immortal Soul
Veteranerna i Riot visar var skåpet ska stå med årets powermetal-rökare! Från öppnande energiknippet ”Riot” till avslutande ”Echoes” bjuds det på det ena melodiösa örhänget efter det andra, sköna gitarrmelodier och fantastisk sång av Tony Moore. Tyvärr gick bandets ledare Mark Reale tragiskt bort för bara några dagar sedan.

Låttips: Riot



5. While Heaven Wept – Fear Of Infinity
Var först lite tveksam men efter många lyssningar under året som gått tycker jag nog t o m att detta är bättre än föregångaren Vast Oceans Lachrymose (stilen här påminner förvisso mer om förr-förra albumet Of Empires Forlorn) . Det bjuds på allt från blastbeats via episk doom till vackra ballader. Tom Phillips kan konsten att skriva riff och melodier som verkligen bjuder in till att sjungas med i, och det är inte så vanligt inom metal nuförtiden.

Låttips: Obsessions now effigies


4. 40 Watt Sun - Inside Room
Nivån som Patrick Walker satte med Warning's svanesång "Watching From A Distance" nås inte på långa vägar, men Walker’s personliga texter och känslosamma sång är fortfarande väldigt egenartade och bra. En gedigen skiva som med "Restless" bjuder på åtminstone en fullpoängare.

Låttips: Restless




3. Krux - III: He Who Sleeps Amongst The Stars
Trots att Death Magic Doom var det bästa Candlemass gjort på länge så verkar det ändå som att Leif Edling sparar sitt bästa material till detta sidoprojekt. Med episka "Prince Azaar and the Invisible Pagoda" - en låt som stundtals för tankarna till Candlemass klassiska debutplatta - i spetsen bjuds det på tung och svängig doom i yppersta klass. Krux II var riktigt bra men detta kan vara bandets hittills bästa.

Låttips: Prince Azaar and the invisible pagoda


2. Argus - Boldly Stride The Doomed
Precis som jag anade så var detta en "grower" som alltså vandrat ända upp till andraplatsen. Helgjuten skiva med ett band som är tunga och doomiga men samtidigt energiskt dynamiska. En fröjd att lyssna på som fan av både episk doom och NWOBHM!

Låttips: Durendal





1. Blood Ceremony - Living with the Ancients
Blood Ceremony är den ockulta retrovågens kronjuveler. Panflöjt, underbart orgelspel och Iommi-riff med Alia O'Briens väna stämma som grädden på moset gjorde detta till 2011 års bästa skiva.

Låttips: Night of augury

Dagens power metal-rökare: Riot - Riot

Äntligen en doom-festival på hyfsat avstånd från Götet!

Köpenhamn, maj, 2012:

http://www.heavydaysindoomtown.com/bands.html

För tillfället är Pagan Altar och Griftegård mest intressanta för mig. Hoppas något riktigt bra dyker upp längre fram. (antar att danska Saturnus inte är tillräckligt "true" för att få vara med.)
Atlantean Kodex? Saint Vitus? Mournful Congregation?

2010-talets hittills bästa album

Innan jag tar mig an det mastodontprojekt som att lista 70- och 80-talets bästa plattor innebär så väljer jag en lite enklare uppgift: de bästa albumen som utkommit hittills på 2010-talet. Visserligen har inte ens två år gått på detta decennium men det har redan kommit ut en hel del starka album som jag passar på att tipsa om. Ordningen ska inte tas på så blodigt allvar. Intressant att det bland listans tio band finns tre debutanter och fyra band som endast släppt två skivor (även om männen bakom Star One och 40 Watt Sun har varit med ett tag). Framtiden ser ganska ljus ut för metal just nu med andra ord.

1. Atlantean Kodex - The Golden Bough

En av de starkaste debuter som släppts på år och dar. Den här typen av doomig episk metal har band som Solstice och Doomsword försökt sig på men aldrig har någon lyckats göra det så bra som dessa tyskar. Akustiska partier och vikingakörer från Bathorys viking-era möter Manowars tyngsta och mest episka sida (tänk ”Bridge of Death” och ”Secret of Steel”), allting levererat med en stor dos epic doom och ett textkoncept om en storslagen förfluten era som leder tankarna till Manilla Road. De lyckas helt enkelt ta delar av metal-historiens bästa och minst kommersiella subgenrer och förena dem till en storslagen helhet. Stort plus för produktionen som känns organisk och inte så där perfekt och sterilt ”clicktrackad” som den mesta metal är som släpps nuförtiden. Andra skivan inväntas med stor förväntan.

2. Blood Ceremony - Living With The Ancients

Det band i den nya vågen av ockult rock som jag tagit mest till mitt hjärta. Svängig Sabbath-influerad doom möter folkig Jethro Tull-prog med mycket orgel och panflöjt. Öppnande ”The Great God Pan” är inte helt övertygande, men det tar snart fart, med flöjtdrivna och svängiga ”Coven Tree” och ”The Hermit”, tunga ”My Demon Brother” (mäktig refräng!). Episka ”Morning of the Magicians” börjar gravt Sabbath-influerat (man hör bl a “Paranoid” (av alla låtar) och ”Behind the Wall of Sleep”) för att sedan övergå i ett vackert och finstämt parti innan inledande riffet återkommer. ”Oliver Haddo” bjuder på ett underbart tungt orgelparti, liksom ”Night of Augury” vars psykedeliska mittparti påminner om Uriah Heeps självtitlade debut. ”Daughter of the Sun” är en varierad låt som sammanfattar allt som är bra med denna skiva. Detta är tungt, välproducerat och sångerskan Alia O’Brien har utvecklats mycket sedan debuten. "Plichtkauf!" som de säger i Tyskland.

3. Ghost - Opus Eponymous

Hajpad så det förslår, men jämfört med många andra band i de senaste årens våg av ockult rock så är faktiskt låtskrivandet väldigt bra och minnesvärt. Trots flera lyssningar så blir man inte trött på de fantastiska refrängerna i sataniska guldhängen som ”Satan Prayer” och ”Ritual”. Rent instrumentalt är detta kanske inget speciellt, men musiken är tillräckligt solid för att hålla intresset uppe mellan de slagkraftiga refrängerna. Sådana här hits på en hårdrock-skiva har jag inte hört sedan 80-talet. Gillar den rena sången som dock är en aning vek - fast undrar om inte lite av skivans speciella atmosfär skulle gått förlorad med en starkare sångare. Ytterligare en stark debut och vi får se om detta får en fortsättning och hur de kan utvecklas till nästa skiva.

4. Star One - Victims Of The Modern Age

Arjen Lucassen, holländaren som bl a står bakom ultraprogressiva Ayreon har gjort en hel del intressanta grejer men detta är första gången jag riktigt tar till mig något av hans verk. Här kombineras den melodiska orgelbaserade stilen från Ayreon med tunga, grooviga riff och därtill fantastisk sång av framförallt Russel Allen (SymphonyX), Damian Wilson (Threshold) och Floor Jansen (ex-After Forever). När två eller flera av dessa sångare sjunger tillsammans är det verkligen gåshudsframkallande. Öppnande monsterhiten ”Digital Rain” och mörka ”24 hours” är bäst, men hela skivan håller en hög nivå. Specialutgåvan inkluderar även en extra cd där man bl a kan höra Tony Martin (ex-Black Sabbath) göra en otrolig sånginsats (en av hans bästa på skiva någonsin) på ”Closer to the stars”.

5. 40 Watt Sun - The Inside Room

Naturligtvis omöjligt för geniet Patrick Walker att följa upp 00-talets allra bästa skiva – Watching From A Distance” med Walker’s gamla band Warning. Första låten ”Restless” är dock än väldigt stark öppning, och påminner om Watching-materialet fast med en mindre rent doomig och mer fuzzy gitarrton. Resten av låtarna befinner sig dock musikaliskt en bit från Warning. Patrick sjunger kanske ännu bättre här och bjuder på bra sångmelodier och texter i vanlig ordning. Tyvärr är musiken inte riktigt lika bra – det är till stor del ganska simpla riff och melodier som mest ackompanjerar sången och inte ger så mycket extra. Hade gärna hört lite mer av de där sköna doomriffen som tillsammans med Walkers sång och lyrik gjorde Warning så bra. Dock en gedigen platta som helt enkelt försvagas då man inte kan undvika att jämföra med dess föregångare.

6. Therion - Sitra Ahra

Inte bandets bästa på långa vägar, och lite av en besvikelse efter den maffiga, annorlunda och konstant växande Gothic Kabbalah. Den här skivan slutade faktiskt att växa redan efter ett fåtal lyssningar, men innehåller ett flertal starka låtar och det är ju trots allt Therion vi talar om. Stilen här är mer 70-talsproggig och betydligt mindre metal än bandet någonsin varit, ett faktum som i sig jag inte har något alls emot. Första halvan är faktiskt inget att klaga på - episka ”Kings of Edom” och ”Land of Canaan” är riktigt bra, liksom favoriten ”Hellequin”, men skivans andra halva är kanske det svagaste Therion presterat på mycket länge. Har Jonssons evighetslånga följd av starka album sett sitt slut? Var det så smart att sparka Niemann-bröderna egentligen? Hoppas nästa skiva är en återgång till gammal form.

7. Argus - Boldly Stride The Doomed

Intressant band som liksom While Heaven Wept (som för övrigt inte övertygade helt med sin senaste platta) är amerikaner som har sina rötter i traditionell episk doom. Där While Heaven Wept har gått ifrån sitt tidiga övertydliga Candlemass-dyrkande och numera spelar atmosfärisk och emotionell metal med diverse 80-talsinfluenser så har Argus en tyngre och mer jordnära stil och låter dessutom tydligt influerade av NWOBHM och klassisk US-metal. Basspelet (basisten låter som en ung Steve Harris) och tvillinggitarrharmonierna påminner tidvis (som i exemplevis ”Durendal”) om Thin Lizzy och Maiden, eller Slough Feg för att nämna ett nyare band. Mycket kompetent framförande och med medryckande och kraftfull sång. Det bjuds på ett gäng med ”fist-shaking metal anthems” men även ett doomepos i from av delvis Trouble-minnande ”Pieces of Your Smile”. Tyckte först att flera av låtarna var lite för lika och hade svårt att ta till mig skivan, men den växer för varje lyssning och kan mycket väl klättra ett antal placeringar på den här listan.

8. Ereb Altor - The End

Har aldrig lyckats ta mig till denna svenska duos andra band, epic doom-bandet Isole (har dock hört gott om deras senaste skiva – ska kolla upp den). För Ereb Altors vikingmetall föll jag dock direkt. Visst, det är en tribut på gränsen till kopia av Bathorys viking-era (och det är inget bandet själva förnekar), men undrar om inte detta nästan kan ses (och nu svär jag i kyrkan) som en bättre version av Quorthon’s gamla klassiker från tidigt 90-tal. Låtskrivandet är nästan lika bra, men framförandet, och produktionen är bättre. Sången är tekniskt kompetent om en aning endimensionell. Och samtidigt skulle ju detta inte existera utan Hammerheart och Twilight of the Gods. Skivan blir lite tjatig i längden men avslutar starkt med den episka trilogin ”The End” som skildrar den nordiska mytologins Ragnarök.

9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae

2010-talet har bjudit på två stora retrovågor inom inte minst svensk metal/hårdrock: ockult 70-talsrock (Graveyard, Ghost, mfl) samt metal i tidig 80-talsanda a la tidiga Maiden, svenska Heavy Load och framförallt Merycul Fate (Enforcer, Ram, In Solitude, mfl). Den senare gruppen av band har gett upphov till ett flertal habila släpp men Portrait’s andra skiva är i mitt tycke den starkaste i genren. Medan debuten bjöd på något svajig kastratsång har bandet här en ny sångare som har en starkare stämma. Låtskrivandet har också höjts flera snäpp, och varje låt är sprängfylld av riff och gitarrharmonier som gör att man upptäcker nya saker vid varje lyssning. Framförallt skivans andra halva bjuder på episk och mäktig metal med ett gitarrsound som ibland påminner om Arch-erans Fates Warning och ibland, som i starka ”Der Todesking”, låter som en 80-talsmetal-version av Dissection.

10. Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Vem hade trott att Rhapsody (of Fire) som jag knappt lyssnat på sedan Symphony of Enchanted Lands skulle möta något av en ny vår på senare tid. Två skivor (The Frozen Tears of Angels & From Chaos To Eternity) har bandet hunnit med på de senaste två åren - båda innehåller bandets kanske bästa låtmaterial någonsin. De pampiga partierna är pampigare än någonsin, refrängerna mer catchy, men bandet är dessutom tyngre och hårdare (Fabio Lione growlar t o m här) än de var förut. Det neoklassiska gitarrspelet från Luca Turilli är också mer intressant. Av dessa två skivor håller jag den förstnämnda något högre då den innehåller flera personliga favoriter som ”Sea of Fate”, ”Danza di fuoco e ghiaccio”, ”On the way to Aionor” och titelspåret . Återstår att se vad som händer nu när Turilli och Alex Staropoli delat upp bandet i två halvor…

Tjugo japanska dramaserier du borde se (del 1: komedi)

TV-dramaserier (på japanska: "terebi dorama" eller kort och gott "dorama") är något som är mycket populärt i Japan och som sänds dagligen. Var och en av de stora TV-stationerna kör ett flertal olika serier i veckan, på morgon, eftermiddag och kväll, som inkluderar genrer som romantik, komedi, historisk drama familjedrama och thriller. Många serier bygger på böcker eller mangaserier.

De dorama som jag brukar följa, och som det här inlägget handlar om, är serier som går kvällstid. Dessa består oftast av 10-12 avsnitt á 45-60 minuter, med ett avsnitt per vecka. Varje serie håller alltså på i ungefär tre månader, och nya serier börjar fyra gånger om året, som är uppdelat på fyra säsonger: januari-mars, april-juni, juli-september, samt oktober-december.

I slutet av 80-talet började dramaskaparna fokusera mer på det moderna, vardagliga Japan. Denna inriktning har fortsatt och senare fördjupats med fokus på alla möjliga företeelser i det Japanska samhället - som organiserad brottslighet, mobbning, ungdomsgraviditet, och pluggande inför universitetsinträdesprov. Dessutom har det gjorts serier om nästan varenda yrkesgrupp man kan tänka sig (läkare, journalister, advokater, bagare, restaurangägare, skollärare, piloter, hockeyspelare, osv). Drama i gymnasiemiljö liksom tårdrypande serier om personer som drabbas av dödlig sjukdom är andra mycket vanliga teman.

Tänkte här ta tillfället i akt att tipsa om tjugo av mina favorit-doramaserier, uppdelat på två genrer: "komedi" och kort och gott drama.

Japanska komedier är serier fulla av typiskt överspel, vältajmade och roliga replikskiften, ibland serietindningslika scener och komiska situationer men har mer gemensamt med spelfilmskomedi än med typiska brittiska eller amerikanska sit-coms (inga pålagda skratt). Även om tonen är lättsam betyder det dock inte att dessa serier saknar allvarliga moment. Historieberättande och personlig utveckling av seriens huvudpersoner är minst lika viktig här som i allvarligare serier.

Det jag väljer att karakterisera som rätt och slätt "drama" är serier där grundtonen är allvarlig och berättandet är mer realistiskt. Detta betyder naturligtvis inte att det inte finns mer lättsamma sidor, och tonen kan vara allt från hopplöst mörk och tragisk (se "Byakuyakou") till i huvusak positiv och "feelgood" ("Beach Boys", t ex). Spelet är oftast mer nedtonat - fast det finns en hel del överspel i den här genren också. Många serier i denna grupp har ett typiskt tragiskt japanskt slut som kräver att man alltid har en näsduk nära till hands. Jag har dock själv lite svårt för alla dessa "glad pojke/flicka får mystisk sjukdom, kämpar duktigt men dör ändå i sista avsnittet"-serier, något som blir lika klischéartat som motsatsen - lyckliga Hollywoodslut, så dessa är inte särskilt väl representerade bland de serier jag valt ut.

Till sist ska jag nämna att det var flera år sedan jag såg de flesta av serierna (vissa såg jag för uppemot 10 år sen) jag tar upp, så några ingående tankar och åsikter om dessa är svårt för mig att ge utan att behöva se om dem igen - men att samtliga är mycket bra råder det självklart ingen tvivel om. Kanske återkommer jag vid senare tillfälle med mer detaljerade analyser/recensioner av några av serierna om jag ser om dem.

Puh, det var en något lång inledning. Då kan vi äntligen gå över på första listan, med tema komedi, som i stora drag börjar med de serier jag rekommenderar varmast för att sedan jobba mig nedåt.

1. Ikebukuro West Gate Park (IWGP)(TBS, 2000)

Sanslös gängdrama/komedi/thriller med manus av geniet Kudo Kankuro som står bakom flera av mina absoluta favoritserier. Tomoya Nagase (från idolgruppen Tokio) gör en karismatisk insats som Makoto, en ung slacker som bor i Tokyo-stadsdelen Ikebukuro och som försöker lösa mysteriet bakom en väns död, samtidigt som han dras in i maktkamp mellan rivaliserande ungdomsgäng. Makoto vägrar själv bli gängmedlem, men har nära kontakter med gänget G-boys, vars ledare, "King", spelas förtjänstfullt av Yosuke Kobozuka (som gjort tveksamma prestationer i serier som "S.O.S" och filmen "Ping Pong", men vars överspel passar perfekt här). Vi får även se bl a numera internationellt kände Ken Watanabe (!) som polis, Ai Kato som Makotos flickvän och en ung Tomohisa Yamashita (flickidolen YamaP).

IWGP är en komedi, men även utan humorn hade den varit sevärd, då den har en intressant och spännande story som delvis är ganska mörk (det handlar trots allt om mord och gängvåld). Humorn är dock alltid närvarande, i skådespelet och inte minst i en väldig massa ordlekar (det är mycket populärt i Japan med uttryck/ord med flera olika betydelser) och in-jokes som hade varit omöjliga att fatta om man inte hade engelska undertexter. Ska man bara se en komisk dorama är det IWGP som gäller! Öppningslåten "Boukyaku no sora" av SADS är för övrigt riktigt bra och har en energi som passar serien och gör att förväntningarna inför varje avsnitt stegras redan vid förtexterna.

IWGP OP:

2. Hero (Fuji TV, 2001)

Dramakungen Takuya Kimura (KimuTaku) från idolgruppen SMAP spelar den TV-Shop-beroende åklagaren Kohei Kuryu som med sin ovanliga streetsmarta stil först inte alls går hem hos de andra på åklagarbyrån, men detta ändras snart då Kuryu tar sig an och vinner fall efter fall på sitt okonventionella sätt. Liksom IWGP är storyn här mycket välskriven och underhållande. Men det bästa av allt är förmodligen samspelet, tajmingen och dialogen mellan åklagarfirmans medarbetare som spelas av en ensemble bestående av Japans moderna drama/skådespelar-elit. Det bjuds på fantastisk kemi mellan KimuTaku och Takako Matsu (som spelar Amamiya, Kuryus assistent), som återförenas efter att ha spelat mot varandra i några av 90-talets bästa dramaserier - Long Vacation och Love Generation (mer om dessa i nästa dorama-inlägg). Och minst lika bra är spelet från övriga, inklusie Hiroshi Abe (som den dryge Shibayama), Matsunobu Katsumura (Egami-san, vars känslor för Amamiya aldrig blir besvarade), Fumiyo Kohinata (Egami-sans underdånige assistent) och Nene Otsuka (Nakamura, som Shibayama har en affär med). En av de bästa serier jag sett, alla kategorier. Långfilmsversioner av dramaserier brukar sällan bli bra, men här rekommenderas även spelfilmen som kom 2007 varmt.

3. Kisarazu Cat's Eye (TBS, 2002)

Visserligen lider huvudpersonen av obotlig cancer, men detta är inte alls sentimentalt utan istället en av de mest galna komedier jag sett. Här har vi återigen manus av Kudo Kankuro (IWGP), men denna gång står han även för regin. Serien följer alltså den cancersjuke Kohei (Junichi Okada) som bor i den lilla hålan Kisarazu i Chiba utanför Tokyo och som i början av serien får veta att endast har 6 månader kvar att leva. Istället för att bara känna självömkan för sig själv bestämmer han sig för att utnyttja sin sista tid till något - tillsammans med fyra kompisar från skoltidens basebollklubb bestämmer han sig för att starta en liga med namnet "Kisarazu Cat's Eye" (efter mangaserien "Cat's Eye" om tre rånarsystrar), för att ägna sig åt att stjäla från kriminella. Serien följer kompisgängets försök att skapa lite spänning i en vanlig tråkig småstad och de olika komplikationer och galna situationer de hamnar i.

Den för Kankuro typiska intelligenta och utflippade storyn känns, liksom flera av birollsinnehavarna, igen från IWGP, men här är stämningen betydligt lättsammare och ännu galnare. Kanske tack vare att Kankuro även regisserar verkar det som om detta är den serie där han får mest utlopp för sina kreativa idéer. De Tarantino-lika hoppen i tidslinjen inom varje avsnitt är mycket väl utförda och bidrar till att serien knappt har en enda död stund. Jag behöver se om båda serierna för att få en bättre uppfattning, men undrar om inte Kisarazu Cat's Eye faktiskt slår IWGP på fingrarna. De två långfilmerna som kom efter serien rekommenderas dock bara för de med mycket stark Cat's Eye-abstinens.

4. Great Teacher Onizuka (GTO) (Fuji TV, 1998)

Denna populära mangabaserade serie som med sina genomsnittliga tittasiffror på nästan 30% då det begav sig i Japan innebär mycket nostalgi för mig. GTO var den första japanska dramaserien jag såg (hösten 2002 gissar jag - tack förresten, Johan!) - och vilken inkörsport det var! Det skulle dröja länge innan jag såg en serie som nådde den här nivån.

Takashi Sorimachi gör sin livs roll som den tidigare MC-gängledaren Eiji Onizuka som får jobb som gymnasielärare för en klass med omotiverade och bråkiga elever. Till en början möter han motstånd från både rektor, lärare och elever, men dessa vinner han över en efter en med sin passion för lärarjobbet och otypiska undervisningsteknik. Detta är den ultimata stilbildande skolkomedin och Sorimachi uppvisar en karisma som knappt någon annan skådespelare gjort i en dorama. Man skulle verkligen vilja vara en av hans elever! Övriga skådespelare som bör nämnas är Nanako Matsushima (Sorimachis fru i verkliga livet) som också gör sin mest typiska roll som den till Onizuka kyligt inställda (åtminstone till en början) lärarkollegan Fuyutski-sensei, veteranen Akira Nakao som skolchef och Onizukas store nemesis, Aimi Nakamura som bitchiga och elaka men ack så söta Miyabi-chan (hade velat se henne i fler serier men hon inriktade sig senare på modellyrket), samt Yosuke Kubozuka, senare "King" i IWGP. Kan också noteras att Oguri Shun, som väl sedemera blivit en av Japans största stjärnor, här gör sin dorama-debut som 15-åring. Tror det är dags för mig att se om denna klassiker! Observera också att filmversionen bör undvikas till varje pris.

Den medryckande öppningslåten "Poison" sjungs av Mr GTO himself:

5. Manhattan Love Story (TBS, 2003)

Då tar vi Kankuro-komedi igen. Efter 2000 års IWGP och Kisarazu Cat's Eye 2002 slår han och producenten Aki Isoyama till igen ett år senare med Manhattan Love Story. Den här gången med en relationsdrama i sedvanligt utflippad Kankuro-stil. Serien utspelar sig på caféet Manhattan vars extremt fåordige ägare (som kort och gott vill kallas "Master") bara önskar sig en sak - att gästerna ska avnjuta kaffet som han gör allt för att perfektionera. Tyvärr är detta det minsta caféets gäster är intresserade av - de kommer till hans café för att dejta, fria och göra slut.

Denna skiljer sig från Kankuros tidigare serier i o m att varje avsnitt följer mer av en mall som repeteras varje vecka i nya varianter. Man får följa hur kärleksrelationer skiftar fram och tillbaka mellan seriens åtta huvudpersoner (betecknade med bokstäverna A till H i caféägarens egna diagram över gästernas komplexa relationer), med lite mer fokus på en specifik relation i varje avsnitt, allt medan Manhattans "Master" blir allt mer irriterad över att hans kaffe inte dricks upp, speciellt gäller detta en av gästerna som han blir allt mer fixerad vid.

Detta är en serie som för mig (eftersom jag såg den några år senare) kanske inte var lika omvälvande som när jag såg IWGP första gången, men som är minst lika stark som sina föregångare. Skådespel och dialog är kanske det bästa jag sett i en Kankuro-komedi. Matsuoka Matsuhiro (medlem i idolgruppen Tokio precis som Nagase från IWGP) har jag inte sett i så många serier men överraskade mig positivt som caféägaren. Till skillnad från Nagase är det spel med mycket små gester och få ord. Istället får man höra hans ofta ganska uttrycksfulla tankar och åsikter samtidigt som han på utsidan (och ur övriga personers synvinkel) verkar helt nollställd - något som ger upphov till många komiska sekvenser.

Övriga skådespelare (varav flera har dykt upp i andra Kankuro-serier) är minst lika bra - taxichauffören Nobuko Akabane spelas väldigt charmigt av Kyoko "Kyon Kyon" Koizumi som är evigt kawaii. Denna serie var min första introduktion till denna fd idol som numera är framgångsrik skådespelerska och en personlig favorit som alltid är bra. Nobukos pojkvän, den fjollige men självsäkre dansinstruktören Bessho (härligt spelad av Mitsuhiro Oikawa), står för en del underbart komiska dansuppvisningar. Han jobbar som koreograf för en relationssåpa som skrivs av manusförfattarinnan Maki Chikura (Aiko Morishita - tror hon är med i alla Kankuro's serier, bl a som Makotos mamma i IWGP och mogen exotisk danserska i Kisarazu Cat's Eye) och där Eiichiro Funakoshi (spelad av sig själv) har huvudrollen. Dessutom har vi röstskådespelaren Satoshi Doigaki (Suzuki Matsuo), TV-presentatören/bimbon Shiori Emoto (Wakana Sakai) och Manhattan's servitör (och Master's språkrör) Gamo (Takashi Tsukamoto).

Manhattan Love Story är kanske inte Kankuro's kändaste verk, men rekommenderas verkligen till den som gillar IWGP eller Kisarazu Cat's Eye.

6. Trick (TV Asahi, 2000-2003)

Klassisk dramaserie som gick i tre säsonger och därtill gett upphov till ett flertal TV-specialer och långfilmer. De två huvudpersonerna är den evigt panka gatumagikern Naoko Yamada (Yukie Nakama) och fysikprofessorn Jiro Ueda (Hiroshi Abe) som tillsammans löser mysterier och avslöjar bluffmakare och sektledare som utger sig från att ha psykiska och övernaturliga krafter. Som hjälp (nåja) har de polisdetektiven Kenzo Yabe (Katsuhisa Namase).

Det är väldigt intressant och underhållande att se hur de olika fenomen och trick som Yamada och Ueda stöter på får sina naturliga förklaringar. På vägen möts man av en massa referenser till klassiska japanska mysterieböcker och -filmer (som Kindaichi-serien) och fyndiga ordlekar. Bortsett från en bra och otypisk dramastory är det hela dessutom berättat med mycket humor och det bjuds på komiskt spel i toppklass mellan Abe som pompös, intelligent men av magitrick lättlurad fysiker (som blivit karatemästare genom en brevkurs) och Nakama som självutnämnd "supermagiker" som knappt kan läsa kanji trots att hennes mor är kalligrafi-lärare. Störst comic relief står dock Namase för som den självgode och perukbärande ("det är mitt riktiga hår!") polisen Yabe.

I den första säsongen hade serien inte riktigt hittat hem då en del avsnitt är en aning händelsefattiga (den första storyn hade inte behövts dras ut till tre avsnitt), men är trots detta klart sevärd. Avsnitten från senare säsonger är betydligt bättre upplagda, med säsong 2 som den klart bästa och jämnaste i mitt tycke. Mycket beroendeframkallande serie som definitivt var värd tre säsonger.

7. Keibuho Yabe Kenzou (TV Asahi, 2010)

Spin-off från Trick med polisdetektiv Yabe Kenzou (Katsuhisa Namase) som huvudperson. I Trick blir det relativt små doser av honom men här får Namase fritt spelrum som den late och inkompetente polisen som fjäskar för överheten och sparkar nedåt men som på något märkligt sätt ändå löser fallen i slutändan. Var lite skeptisk till om de verkligen skulle kunna bygga en hel serie runt denna karaktär, men det lyckas väldigt bra, främst pga Namase som gör en av de allra bästa komiska roller någonsin (hans ansiktsuttryck är obetalbara!) i en japansk drama. Avsnittet där han jobbar undercover och ska föreställa en ökänd yakuza är en riktig höjdpunkt! Dessutom är resten av skådespelarna väldigt bra och serien välskriven och välregisserad. Synd att det bara gjordes sex avsnitt.

8. Tiger And Dragon (TBS, 2005)

Jag vet, det blir mycket Kankuro-serier på den här listan, men vad ska man göra - karln är ett komiskt geni. 2005 års "Tiger And Dragon" är ännu ett bevis för detta. Denna serie handlar om rakugo, en flera hundra år gammal form av japansk komedi där en ensam rakugo-ka sittande berättar en komisk historia med i stort sett bara sin röst (olika röster för de olika karaktärerna i historien) och sina gester som hjälpmedel. Tigern i seriens titel är yakuza-medlemmen Toraji, som ska samla in en skuld från rakugo-artisten Shoukichi Yanaka, men då denne inte kan betala i pengar får han istället betala skulden genom att lära Toraji rakugo. Draken i titeln är Ryuji, Shoukichis son, som är en enastående rakugo-talang, men som har lämnat familjen och rakugon bakom sig för att driva en klädbutik med egendesignade (och närmast osäljbara) kläder.

Varje avsnitt rör sig kring en ny traditionell rakugo-historia som Shoukichi lär ut till Toraji, och denna berättelse kopplas till och flätas skickligt in i de verkliga händelser som Toraji och andra karaktärer i serien är med om. Många komiska scener uppkommer ur det ovanliga mötet mellan yakuzans och rakugons vitt skilda världar. I seriens skådespelargalleri möts vi av många kända ansikten från tidiga Kankuro-dramor. Tomoya Nagase (IWGP) och Junichi Okada (Kisarazu Cat's Eye) är Toraji respektive Ryuji. Ryuji's far spelas av Toshiyuki Nishida, legendarisk komedi-skådespelarer mest känd från sin huvudroll i "Tsuribaka Nisshi"-serien som består av över 20 filmer. Vi ser även bl a Sadao Abe (IWGP, Kisarazu Cat's Eye) som Donta, Ryujis bror som också är rakugo-artist men tvingas delta i fåniga gameshows på TV för att försörja sin familj, Takashi Tsukamoto (Kisarazu Cat's Eye, Manhattan Love Story) som son till Toraji's yakuzaledare, samt Misaki Itoh som Megumi, Torajis flickvän och även föremål från Ryujis liksom i stort sett alla manliga karaktärers romantiska intressen.

Kort och gott, ännu en hysteriskt rolig Kankuro-komedi med högklassigt komiskt skådespel. Inte jämförbart kanske, men Kankuros serier är nog det närmaste man kommer japanska motsvarigheter till Seinfeld eller Curb Your Enthusiasm när det gäller humor och snyggt ihopknutna storys.

9. Meitantei no okite (TV Asahi, 2009)

Metakomedi som liksom Trick är full av referenser till japanska detektiv- och mysteriefilmer/böcker, så det hjälper att antingen ha bra koll på denna sida av japansk kultur eller se serien med en japansk vän. Varje avsnitt är uppbyggt som en parodi av olika klichéer från japanska mysterieberättelser, och seriens karaktärer är fullt medvetna om att de själva är karaktärer i en sådan berättelse.

Flickidolen Shota Matsuda (Liar Game, Hana yori Dango) spelar huvudrollen som superdetektiven Daigoro Tenkaichi (bygger på den klassiska Kindaichi-karaktären), vars slutplädering i varje avsnitt, där han samlar alla misstänkta och till allas överraskning avslöjar mördaren, absolut inte får förekommas av att någon annan polis listar ut den skyldige i förväg.
Alltid rolige Yuichi Kimura spelar polisdetektiv Banzo Okawara som trots att han är ansvarig för de olika utredningarna får spela andrafiol till Tenkaichi. Detta är dock något han är på noterna med då både han och Tenkaichi vet om de spelregler som gäller i japanska detektivhistorier. Yu Kashii (känd från bl a filmen "Linda Linda Linda") spelar rookiepolisen Mana Fujii som till skillnad från övriga inblandade inte känner till de underförstådda och ofta ologiska regler som alltid bör följas. Detta ger upphov till många roliga scener och då och då samlas de tre huvudkaraktärerna i något som verkar vara ett litet rum utanför seriens universum för att förklara för Fujii, som hela tiden agerar rationellt, de regler som gäller.

Seriens temalåt, "Fighting Pose no Uta" av Baba Toshihide:

10. Stand up! (TBS, 2003)

Feelgood-komedi om fyra gymnasiekillar som kommer på att de tillhör det fåtal i skolan som fortfarande är oskulder, och som, efter att ha förlöjligats av en grupp av skolans tjejer, bestämmer sig för att bilda en klubb där alla måste bibehålla sin "purity". Samtidigt vill samtliga inget mer än att göra "det"... Vänta lite, detta låter ju som pubertal skräp typ "American Pie", men detta är inte alls den typ av serie. Här har vi en växa-upp-berättelse som handlar om en grupp japanska tonåringars liv på gränsen till det stundande vuxenlivet, och skildrar inte bara sex (eller avsaknaden av det), utan vänskap, kärlek, familj och livets komplikationer, allt kryddat med en stor skopa humor och galna situationer.

De centrala rollerna spelas av idel flickidoler - Kazunari Ninomiya från pojkbandet ARASHI, spelar huvudrollen som den osäkre men lojale Shohei som förälskat sig i sin lärarinna (Mochizuki-sensei, spelad av snygga Yumiko Shako), Tomohisa Yamashita (NEWS) spelar tåg-nörden Ken-Ken, Shun Oguri (Summer Snow, Gokusen, Hana yori Dango) är den tyste och sportige Kozi som är speciellt blyg inför det motsatta könet, och Hiroki Narimiya (Gokusen, Nana) spelar den musikaliske tros-fixerade Hayato. Dessutom har vi Anne Suzuki (Hana & Alice, Aoi Tori) som spelar Chie, en tjej som återvänder till stan efter 11 år, och som de fyra vännerna alla var småkära i som barn, men som nu har en växt upp till en nörd med tjocka glasögon. Vi får följa de fem vännerna och deras strävan att skapa den där perfekta, sista riktigt fria sommaren innan de tvingas ut i den riktiga verkligheten.

Se där, detta inlägg tog oerhört lång tid att skriva, men där har vi äntligen tio komedi-favoriter. Nästa inlägg i ämnet kommer att fokusera på drama-genren.

Recension japansk drama: Shiroi Haru

Genre: familjedrama

Sändes: 2009-04-14 - 2009-06-23 (Fuji TV)

Officiell hemsida: http://www.ktv.jp/haru/index.html

Skådespelare: Hiroshi Abe, Nozomi Ohashi, Kenichi Endo, Miho Shiraishi, Mahiru Konno, Yuriko Yoshitaka

Bakgrund: En fd-yakuza, Haruo Sakura (spelad av Abe) släpps fri efter nio år i fängelse, ett straff han uttjänade för ett mord på en rivaliserande yakuzaklans ledare. Haruo ville egentligen gå ur yakuzan, men gick med på att utföra detta sista jobb mot en större summa pengar som skulle användas till att betala behandling av flickvännen Mariko (Mahiru Konno) som led av en svår (ospecificerad) sjukdom. Efter dådet grips Haruo och bryter sin relation med Mariko för att hon (efter att med hjälp av pengarna förhoppningsvis blivit botad från sin sjukdom) ska kunna starta ett nytt liv då Haruo inte längre kan vara vid hennes sida.

Då Haruo släpps fri får han veta att Mariko efter att Haruo blev gripen levde med en annan man men att hon sedan dog av sin sjukdom. Haruo, som levt i tron att pengarna han betalade för med sin frihet skulle ha botat Mariko, blir chockad och arg och letar upp mannen som Mariko levde med, Koji Murakami (spelad av Kenichi Endo), för att ta reda på vad som egentligen hände. Koji driver ett bageri med sin dotter Sachi (Nozomi Ohashi) och, vad det visar sig, Marikos syster Kanoko (Miho Shiraishi). Haruo är övertygad om att Koji använt Marikos sjukhuspengar till att starta sitt bageri, medan Koji å sin sida tycker att Haruo lämnade Mariko till sitt öde när han bröt kontakten med henne och hamnade i fängelse. Samtidigt träffar Haruo Sachi, den dotter Kojis fick med Mariko strax innan hon dog (men det vet inte Haruo), i en närliggande park, och en ovanlig vänskap inleds. Snart framkommer det dock att det egentligen är Haruo som är Sachis far...

Betyg - story: 7/10. En typisk familjedrama som skiftar mellan feelgood och tårframkallande scener, med relativt få rent komiska sekvenser. Här ligger fokus på relationen mellan Sachi och Haruo men också mellan Haruo och Koji och de helt olika fadersgestalter de representerar - den rättrådige och tillförlitlige Koji, som jobbar hårt och har uppfostrat Sachi men sällan har tid att umgås med henne, och Haruo som är Sachis riktige far och som har mer tid att spendera med Sachi, men som också är otillförlitlig som fd-kriminell med en svag samhällsställning. Trots ett relativt långsamt tempo blir denna huvudstory aldrig ointressant så att flera subplots inte utforskas närmare stör inte så mycket, även om flera av karaktärerna runtom därmed blir ganska endimensionella.

Det som fascinerar mest är den skickligt och naturligt skildrade utvecklingen av Haruos karaktär från bufflig och egoistisk i seriens början till den självuppoffrande och kärleksfulla person han är mot slutet, och hur han kämpar med det faktum att han faktiskt är far till en dotter och om han är redo att ta detta ansvar eller inte. Intressant är även hur relationen mellan Haruo och Koji går från en mellan dödsfiender till en djup förståelse och empati för varandra. Det finns gott om scener där man bör plocka fram näsduken, speciellt mot slutet av serien, och dessa förstoras i typisk jdrama-stil av seriens sorgsna stråk-ledmotiv. Men till skillnad från många andra liknande serier så blir det aldrig över-sentimentalt och man känner verkligen för de flesta karaktärerna - inte minst Haruo och Sachi såklart. Fast ibland sitter man faktiskt och hejar på både Haruo och Koji när det gäller kampen om Sachis gunst.

Personligen tyckte jag (liksom många andra vad det verkar) inte om seriens slut som kändes abrupt och opassande för den relativt enkla och vardagliga storyn fram till dess, även om det kanske inte var ett helt oväntat slut för en japansk melodramatisk serie. Blev dock besviken på att manusförfattarna inte kunde komma på någon annan lösning på seriens intrig.

Betyg - skådespel: 7/10. Låt mig sammanfatta det hela med två ord: Hiroshi Abe! Han gör verkligen en fantastisk insats här. Hans karisma är det som lyfter den här serien från en halvokej, enkel familjedrama till en av de mer gripande serier jag sett på. Som jag nämnde ovan så utvecklas hans karaktär Haruo på ett gradvis och trovärdigt sett genom serien, och denna utveckling gestaltar Abe mycket skickligt. På slutet spelar han ut lite mer och gör en delvis typisk Abe-karaktär (fast mer ärlig och utan den ironi som han ofta visar upp), men det som imponerar mest är hur han framförallt i början med ytterst små medel, utan ord och med bara en ryckning i mungipan, med sitt kroppsspråk eller sin intensiva blick, spelar upp de komplicerade känslor som Haruo känner när han efter nio bittra, långa år i fängelse tvingas möta den yttre verkligheten igen. Hans samspel med Nozomi Ohasi som spelar lilla Sachi gör en varm inombords. Söta och charmiga Ohashi gör för övrigt en väldigt bra och trovärdig insats, något som inte är så vanligt för barnskådespelare. Visst bjuds det på en hel del överspel också, men det är ju sådant man är van vid och som lite hör till japanska dramaserier.

Betyg - musik: 7/10. Låten "Yokogao" som avslutar varje avsnitt är inget speciellt, men bakgrundsmusiken och seriens instrumentala huvudtema är mycket vacker och höjer seriens dramatiska och sorgliga scener.

Betyg - totalt: en stark 7/10. En av de bästa serier jag sett i genren familjedrama. Skönt att slippa de eviga förvecklingarna och intrigerna i pojke-möter-flicka-dramagenren och istället fokusera på familjerelationer för en gångs skull. En ganska ordinär story med ett opassande dramatiskt slut lyfts upp av ett lagom sentimentalt manus och överlag bra skådespelare. Till syvende og sist är detta dock Hiroshi Abe show, utan honom hade det inte blivit alls lika bra.

Blood Ceremony till Göteborg!

Blood Ceremony spelar i Göteborg i höst - den enda spelning de gör i Sverige! Kan inte missas.
Det kanadensiska ockult/folk/doom-rockande bandet ledda av flöjtspelande Alia O'Brien är ett av de band jag lyssnat mest på i år (tillsammans med Atlantean Kodex, 40 Watt Sun, Ereb Altor, While Heaven Wept, mfl). Kul att åtminstone ett av dessa band kommer till Sverige/Götet.

Har inte sett en spelning sedan Anathema 2009 så det ska bli kul att få anledning att se lite livemusik igen.

En av mina favoritlåtar från Living With The Ancients, Blood Ceremonys senaste platta: "Night Of Augury: