Månadens band, Juni 2017: Rush (Kanada)


Mycket bra. Har börjat att allt mer inse storheten med deras "new wave"/synth/reggae-flirtande era på 80-talet också. Härnäst blir det till att grotta ner sig i bandets diskografi från de senaste 20-25 åren.


Tre album jag rekommenderar:
1. Moving Pictures
2. A Farewell to Kings
3. Grace Under Pressure


Tre låtar jag rekommenderar:
1. Vital Signs
2. Afterimage
3. Manhattan Project

Lunchställen i närheten av Kyoto Universitet

Några av de restauranger kring Kyoto Universitet som jag ätit lunch på hittills.
Betygsskala: 1-5

Namn: Narita-ya なり田屋

Typ: Yakiniku

Tid: Lunch

Huvudrätt: 3

Yakiniku-don (medelstark); Hade förväntat mig mer, smakade som en genomsnittlig snabbmats-nikudon

Tillbehör: 2

Ganska smaklös soppa, lite pickles, kall te

Miljö: 3

Småmysig, men inget speciellt

Service: 4

Snabb, inget att klaga på

Pris: 3

Mängden är ok, men hade väntat mig bättre smak för 1000 yen

Helhet: 2

Snabbmat fast i gedigen miljö. Absolut inget speciellt. På kvällen är det dock en ganska dyr yakiniku-restaurang. Tror inte jag går hit någon mer gång.

Totalpoäng: 17p

 

Namn: Kyoto Daigaku Central Restaurant  京大中央食堂

Typ: Blandat

Tid: Lunch

Huvudrätt: 3,5

Karaage Nanban. God friterad kyckling med smaskig sås.

Tillbehör: 3,5

Ris, blandade grönsaker, miso-soppa, broccoli med jordnötter. Man plockar vad man vill ha.

Miljö: 3

Studenter, lärare, pensionärer, ganska avstressande trots mycket folk

Service: 3,5

Det går snabbt så länge man inte kommer vid studenternas lunchtid. Man får städa undan brickan själv.

Pris: 4

Ca 4-500 yen för en välbalanserad måltid. Billigt.

Helhet: 3,5

Enkelt, snabbt, relativt stort utbud

Totalpoäng: 21p

 

はふう 御所南店

Namn: Hafuu

Typ: Kötträtter

Tid: Lunch

Huvudrätt: 4

Hayashi raisu. En av de godaste hayashiraisu jag ätit ute.

Tillbehör: 3,5

Soppa och pickles. Kaffe på maten.

Miljö: 4

Skön lite lyxig miljö men absolut inte snobbigt. Satt vid disken där man kan se hur kockarna arbetar.

Service: 4

Snabbt, inget att klaga på. Personlig och service-minded personal

Pris: 4

1 100 yen för bra mängd och god smak, inklusive kaffe

Helhet: 3,5

Gott, man blir mätt och nöjd. Utbudet vad gäller billigare rätter är inte så stort.

Totalpoäng: 23p

 

洋食屋　サカ井

Namn: Yooshoku-ya Sakadon

Typ: Hambaagu och kycklingrätter

Tid: Lunch

Huvudrätt: 4

Hambaagu med teriyaki-sås. Gott. Hamburgen var dock en aning liten.

Tillbehör: 3,5

Soppa och sallad

Miljö: 3

Vanlig enkel lokal restaurang. Många arbetare och gubbar i klientelet. Mycket plats innan 12.

Service: 3,5

Tog ett litet tag innan maten kom men inget att klaga på

Pris: 4

Under 1 000 yen för bra volym

Helhet: 3,5

Gott, man blir mätt och nöjd. Stort utbud på olika kyckling- och kötträtter

Totalpoäng: 21,5p

 

チャンダー 熊野神社店

Namn:  Chander

Typ: Indiskt

Tid: Lunch

Huvudrätt: 4,5

Butter chicken (set). En favoriträtt. Inte vanligt att få den till lunchpris på indiska restauranger.

Tillbehör: 4

Mycket gott naan (tabehoudai), Lashi, ris, grillad kyckling, sallad

Miljö: 3

Typisk indier.

Service: 3

Det tar en del tid innan maten kommer faktiskt. Fick lashi på köpet första gången jag var där.

Pris: 3,5

1100 yen för min variant med lashi osv. Andra set kostar lite mindre. Vill helst inte överstiga 1000 yen på indier, men det är mycket mat och naan tabehoudai.

Helhet: 4

Gott, man blir nästan lite väl mätt. Allting är sött och gott men kanske inte så hälsosamt.

Totalpoäng: 22p

ナマステタージ マハル 丸太町店

Namn:  Namaste Taj Mahal Marutamachi

Typ: Indiskt

Tid: Lunch

Huvudrätt: 3,5

Chicken Karee. Kryddig smak (man väljer hur starkt man vill ha, smakade helt okej.

Tillbehör: 3,5

Naan-brödet smakade inte så mycket. Standard med sallad osv. Lashi ingick.

Miljö: 3

Typisk indier. Varken mer eller mindre.

Service: 3,5

Snabb när jag var där (nästan folktomt).

Pris: 4

Bra pris. 875 yen inklusive lashi osv.

Helhet: 3,5

Standard indisk. Inte bästa indiern i stan.

Totalpoäng: 21p

 

レストラン　サムディ

Namn:  Restaurant Same day (inte ”some day”?)

Typ: Teishoku, kött, hayashi raisu

Tid: Lunch

Huvudrätt: 3

Tonkatsu (set) Ganska standard, Lättuggad tonkatsu, smakade väl hyfsat.

Tillbehör: 3,5

Pickles, soppa, kaffe?

Miljö: 2,5

Mycket folk. Rökigt. Matsalskänsla.

Service: 4

Snabb trots mycket folk.

Pris: 3,5

Okej. Ca 1000 yen. Åt hayashi rice en annan gång och det kostade tusenlappen trots brist på tillbehör.

Helhet: 3

Ganska varierat utbud men tråkig atmosfär och inte jättebilligt. Plus för närheten till jobbet dock.

Totalpoäng: 19,5p

 

En vanlig dag

En vanlig dag i Kyoto
kl 7.15 Stiger upp, duschar och äter frukost
kl 8.30 Lämnar lägenheten
kl 9.00 Framme vid jobbet
kl 10.00 Tar en kopp kaffe
kl 12.40 Går och äter lunch på någon av universitetets restauranger
kl 13.40 Tillbaka på jobbet
kl 16.30 Köper fika på konbini, inmundigar denna antingen i fikarummet eller vid Kamogawafloden om vädret tillåter
kl 19.00 Går hem
kl 19.30 Hemma. Äter middag. Diskar
kl 20.30 Glor på dumburken, leker med illrar, surfar på nätet
kl 22.30 Börjar tänka på "refrängen"
kl 23.00 Till sängs, läser lite
kl 23.30 Somnar


Uppdaterat 2017-06-28
kl 6.35 Stiger upp, duschar och äter frukost
kl 7.45 Lämnar lägenheten
kl 8.05 Tar tåget från Demachiyanagi
kl 8.40 Framme i Hirakata
kl 8.50 Framme vid jobbet
kl 9.00 Tar en kopp kaffe
kl 12.40 Går och äter lunch på universitetets restaurang
kl 13.10 Tillbaka på jobbet
kl 17.00 Köper fika på sjukhusets konbini (FamilyMart), inmundigar denna antingen i "kafeterian" eller på en bänk vid sjukhusets parkering
kl 20.00 Går till tåget
kl 20.50 Framme i Demachiyanagi
kl 21.10 Hemma. Äter middag. Diskar
kl 22.00 Glor på dumburken, leker med illrar
kl 23.20 Till sängs, surfar på mobilen, läser eventuellt 1-2 sidor i en bok
kl 00.15 Somnar

Unleashed in the East... Revived!

Så var man tillbaka i Japan då, mer än 8 år sedan jag flyttade till Tokyo förra gången, och ca 6 år sedan jag flyttade därifrån. Den här gången är det Kyoto som är basen för mina aktiviteter.
Blir nostalgisk när jag läser en del gamla inlägg här. Tänkte faktiskt ta och koppla an till ett av mina första inlägg från Tokyo idag, ett inlägg där jag jämförde en typisk dag i Osaka (där jag bodde 2004) och Tokyo anno 2006. Då lägger vi till Kyoto 2015 så blir detta resultatet:

År: 2004 - 2006 - 2015
Stad: Osaka - Tokyo - Kyoto
Boende: Seminar House 1/3, homestay 14:e våningen - möblerad lägenhet Sakura House bottenvåning - 3LDK på 68 kvadrat, femte våningen i norra Kyoto
Universitet: Kansai gaidai University - University of Tokyo - Kyoto Universitet
Tåg: Keihan Line - Tokyo Metro - Keihan Line igen, men mest till fots
Flod: Yodogawa - Sumidagawa - Kamogawa
Rulltrappa: håll till höger - håll till vänster - lite både och
Nöje: Jambo Karaoke - se på TV (än så länge), åka till Home Center med N-chan - vandra i omgivningarna
Lunch: i skolmatsalen - olika traditionella restauranger i närheten av Toudai - Gakushoku (skolmat) igen...
Shopping: Book-off - 100￥Shop - IKEA

2011 års bästa skivor

2012 års första månad är snart över när jag nu sentomsider lyckas publicera min slutgiltiga lista på 2011 års bästa skivor. Många kandidatskivor hade missats, glömts och utkommit sent på året så det har varit en hektisk tid de senaste månaderna med att lyssna in sig på och rangordna årets skivsläpp. Ordningen kan ju aldrig bli helt som hugget i sten men med den här listan är jag så nöjd som jag kan bli.

Först några ord om ett par skivor som av olika skäl inte tog sig in på listan men som ändå är värda att nämnas:

Den hade för kort speltid för att inkluderas på listan, men My Dying Bride’s EP The Barghest O’ Whitby, som består av en enda 25 minuter lång låt (om en demonisk hund) är definitivt en trevlig återgång till form efter den något ojämna For Lies I Sire. Där nämnda LP på sina ställen förgäves försökte låta som The Angel And The Dark River lyckas The Barghest bättre i sin ambition att låta som ett mellanting mellan bandets debut och Turn Loose The Swans, även om dessa mästerverks nivåer självklart inte nås. Om nästa fullängdare går i samma stil kan det vara det bästa bandet har gjort sedan Songs Of Darkness, Words of Light från 2004.

Liksom för MDB så bådar EP:n Lucem Ferre med svenska Year Of The Goat gott inför den fullängdare som ska komma under 2012. Ockult, mörk 70-talsprog med klassisk hårdrocksinfluenser som tilltalade mig betydligt mer än de hyllade Devil’s Blood som har en liknande musikalisk stil. Pricken över i:et är Thomas Erikssons (även i utmärkta doom-bandet Griftegård) fantastiska sång.

Några andra skivor som precis hamnade utanför topp-15 var Vallenfyre ’s A Fragile King (skön oldschool doom/death av Paradise Lost’s Gregor Mackintosh) och Mournful Congregation’s The Book of Kings som stundtals bjöd på storslagen funeral doom.

Då kan vi ge oss in på själva listan. Vi börjar nerifrån, från plats 15 och uppåt:

15. Battle Beast – Steel
Det är svårt att värja sig mot dessa finnars ungdomliga entusiasm och kärlek till melodisk 80-talsmetal. Musiken ligger någonstans mellan klassiska Accept (riff och körer) och Dio (riff), dock med en stor skopa käck power metal och nördiga texter (vissa inspirerade av mangan/animeserien Berserk) som gör att bandet blir lite av ett ”guilty pleasure”. Den kraftfulla och vibratofyllda sången från frontkvinnan Nitte är ett av bandets stora plus.

Låttips: The band of the hawk


14. Uncle Acid & The Deadbeats - Blood Lust
Jag verkar ha en svag punkt för kvinnlig sång över tunga Sabbath-riff. Uncle Acid & The Deadbeats svänger dessutom så det står härliga till med sin ockulta 70-talsrock.

Låttips: Over and over again






13. Septicflesh – The Great Mass
Storslaget, mörkt, symfoniskt, brutalt, groteskt och melodiskt. De grekiska extremmetall-veteranerna har fått något av en ny vår på senare år. Bandets aggressivare låtar i all ära, men de hade gärna fått bjuda på fler låtar i stil med episka ”Therianthropy” och ”A great mass of death”.

Låttips: Therianthropy




12. Symphony X – Iconoclast
Symphony X följer upp starka Paradise Lost (albumet, inte bandet) med ännu en tung, teknisk och melodisk platta som är fruktansvärt kompetent framförd och skriven, och som är en njutning att höra på men inte riktigt sätter sig på det sätt som deras äldre skivor – och bäst är trots allt den vackra ”When all is lost” som är den låt som mest påminner om bandets klassiker från slutet av 90-talet.

Låttips: When all is lost



11. Hell – Human Remains
Stark comeback/debut av dessa brittiska åldermän som bjuder på en uppsjö av riff och låtidéer som på något sett lyckas vara både traditionella och nyskapande på samma gång. David Bower’s teatraliska sång ger bandet ytterligare en dimension, även om han kanske skulle testa att sjunga rakare (som på plattans bästa låt, ”The Quest”) lite mer. Hade bandet dragit ner på mellanspelen och tagit bort några låtar så hade skivan hamnat högre upp. Nu känns den lite mastig att lyssna på från början till slut.

Låttips: The Quest

10. Primordial - Redemption At The Puritans Hand
Primordial är ett band jag försökte ta till mig redan för tio år sedan utan att lyckas, men med denna skiva har jag äntligen börjat greppa irländarnas storhet. Deras minimalistiska stil blir lite entonig mot slutet av plattan, men med hiten ”Lain with the wolf”, episka ”Bloodied yet unbound” och halvballaden ”The mouth of Judas” visar bandet sina låtskrivarkvalitéer. Sångaren Alan Nemtheanga fascinerar och trollbinder med sin sång och sina texter.

Låttips: Lain with the wolf

9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae
En traditionell, hård och satanisk metalskiva full av riff och melodier som framförallt växer under andra halvan. Mercyful Fate är ett namn som självklart dyker upp som influens (inte minst p g a sången), men till danskarna kan man även lägga t ex Fates Warning och Dissection

Låttips: The Nightcomers





8. Orchid – Capricorn
Det är inte ovanligt att ett retrodoomband har en gitarrist som spelar som Iommi och en sångare som sjunger som Ozzy, men Orchid har dessutom en trummis som spelar så där jazzigt som Bill Ward och basisten spelar sköna basgångar i typisk Butler-stil. Att lyssna på den här skivan är som att leka ”spot the Sabbath riff”. När bandet t o m bjuder på nästintill plagiat av ”Planet Caravan” i ”Albatross” går det lite för långt, men trots brist på egenart så kapitulerar jag ändå då detta är väldigt kompetent och stilriktigt framfört.

Låttips: Masters of it all

7. Arch/Matheos – Sympathetic Resonance
Årets progressiva metallskiva. John Arch sjunger lika bra som han gjorde då dessa herrar spelade tillsammans i Fates Warning för över 25 år sen. Musiken låter förvisso inte alls som Awaken The Guardian – detta är modern, teknisk metal som är betydligt tyngre än Fates Warning då det begav sig – men Arch’s sångmelodier är lika genialiska som förr.

Låttips: Any given day (strangers like me)



6. Riot – Immortal Soul
Veteranerna i Riot visar var skåpet ska stå med årets powermetal-rökare! Från öppnande energiknippet ”Riot” till avslutande ”Echoes” bjuds det på det ena melodiösa örhänget efter det andra, sköna gitarrmelodier och fantastisk sång av Tony Moore. Tyvärr gick bandets ledare Mark Reale tragiskt bort för bara några dagar sedan.

Låttips: Riot



5. While Heaven Wept – Fear Of Infinity
Var först lite tveksam men efter många lyssningar under året som gått tycker jag nog t o m att detta är bättre än föregångaren Vast Oceans Lachrymose (stilen här påminner förvisso mer om förr-förra albumet Of Empires Forlorn) . Det bjuds på allt från blastbeats via episk doom till vackra ballader. Tom Phillips kan konsten att skriva riff och melodier som verkligen bjuder in till att sjungas med i, och det är inte så vanligt inom metal nuförtiden.

Låttips: Obsessions now effigies


4. 40 Watt Sun - Inside Room
Nivån som Patrick Walker satte med Warning's svanesång "Watching From A Distance" nås inte på långa vägar, men Walker’s personliga texter och känslosamma sång är fortfarande väldigt egenartade och bra. En gedigen skiva som med "Restless" bjuder på åtminstone en fullpoängare.

Låttips: Restless




3. Krux - III: He Who Sleeps Amongst The Stars
Trots att Death Magic Doom var det bästa Candlemass gjort på länge så verkar det ändå som att Leif Edling sparar sitt bästa material till detta sidoprojekt. Med episka "Prince Azaar and the Invisible Pagoda" - en låt som stundtals för tankarna till Candlemass klassiska debutplatta - i spetsen bjuds det på tung och svängig doom i yppersta klass. Krux II var riktigt bra men detta kan vara bandets hittills bästa.

Låttips: Prince Azaar and the invisible pagoda


2. Argus - Boldly Stride The Doomed
Precis som jag anade så var detta en "grower" som alltså vandrat ända upp till andraplatsen. Helgjuten skiva med ett band som är tunga och doomiga men samtidigt energiskt dynamiska. En fröjd att lyssna på som fan av både episk doom och NWOBHM!

Låttips: Durendal





1. Blood Ceremony - Living with the Ancients
Blood Ceremony är den ockulta retrovågens kronjuveler. Panflöjt, underbart orgelspel och Iommi-riff med Alia O'Briens väna stämma som grädden på moset gjorde detta till 2011 års bästa skiva.

Låttips: Night of augury

Dagens power metal-rökare: Riot - Riot

Äntligen en doom-festival på hyfsat avstånd från Götet!

Köpenhamn, maj, 2012:

http://www.heavydaysindoomtown.com/bands.html

För tillfället är Pagan Altar och Griftegård mest intressanta för mig. Hoppas något riktigt bra dyker upp längre fram. (antar att danska Saturnus inte är tillräckligt "true" för att få vara med.)
Atlantean Kodex? Saint Vitus? Mournful Congregation?

2010-talets hittills bästa album

Innan jag tar mig an det mastodontprojekt som att lista 70- och 80-talets bästa plattor innebär så väljer jag en lite enklare uppgift: de bästa albumen som utkommit hittills på 2010-talet. Visserligen har inte ens två år gått på detta decennium men det har redan kommit ut en hel del starka album som jag passar på att tipsa om. Ordningen ska inte tas på så blodigt allvar. Intressant att det bland listans tio band finns tre debutanter och fyra band som endast släppt två skivor (även om männen bakom Star One och 40 Watt Sun har varit med ett tag). Framtiden ser ganska ljus ut för metal just nu med andra ord.

1. Atlantean Kodex - The Golden Bough

En av de starkaste debuter som släppts på år och dar. Den här typen av doomig episk metal har band som Solstice och Doomsword försökt sig på men aldrig har någon lyckats göra det så bra som dessa tyskar. Akustiska partier och vikingakörer från Bathorys viking-era möter Manowars tyngsta och mest episka sida (tänk ”Bridge of Death” och ”Secret of Steel”), allting levererat med en stor dos epic doom och ett textkoncept om en storslagen förfluten era som leder tankarna till Manilla Road. De lyckas helt enkelt ta delar av metal-historiens bästa och minst kommersiella subgenrer och förena dem till en storslagen helhet. Stort plus för produktionen som känns organisk och inte så där perfekt och sterilt ”clicktrackad” som den mesta metal är som släpps nuförtiden. Andra skivan inväntas med stor förväntan.

2. Blood Ceremony - Living With The Ancients

Det band i den nya vågen av ockult rock som jag tagit mest till mitt hjärta. Svängig Sabbath-influerad doom möter folkig Jethro Tull-prog med mycket orgel och panflöjt. Öppnande ”The Great God Pan” är inte helt övertygande, men det tar snart fart, med flöjtdrivna och svängiga ”Coven Tree” och ”The Hermit”, tunga ”My Demon Brother” (mäktig refräng!). Episka ”Morning of the Magicians” börjar gravt Sabbath-influerat (man hör bl a “Paranoid” (av alla låtar) och ”Behind the Wall of Sleep”) för att sedan övergå i ett vackert och finstämt parti innan inledande riffet återkommer. ”Oliver Haddo” bjuder på ett underbart tungt orgelparti, liksom ”Night of Augury” vars psykedeliska mittparti påminner om Uriah Heeps självtitlade debut. ”Daughter of the Sun” är en varierad låt som sammanfattar allt som är bra med denna skiva. Detta är tungt, välproducerat och sångerskan Alia O’Brien har utvecklats mycket sedan debuten. "Plichtkauf!" som de säger i Tyskland.

3. Ghost - Opus Eponymous

Hajpad så det förslår, men jämfört med många andra band i de senaste årens våg av ockult rock så är faktiskt låtskrivandet väldigt bra och minnesvärt. Trots flera lyssningar så blir man inte trött på de fantastiska refrängerna i sataniska guldhängen som ”Satan Prayer” och ”Ritual”. Rent instrumentalt är detta kanske inget speciellt, men musiken är tillräckligt solid för att hålla intresset uppe mellan de slagkraftiga refrängerna. Sådana här hits på en hårdrock-skiva har jag inte hört sedan 80-talet. Gillar den rena sången som dock är en aning vek - fast undrar om inte lite av skivans speciella atmosfär skulle gått förlorad med en starkare sångare. Ytterligare en stark debut och vi får se om detta får en fortsättning och hur de kan utvecklas till nästa skiva.

4. Star One - Victims Of The Modern Age

Arjen Lucassen, holländaren som bl a står bakom ultraprogressiva Ayreon har gjort en hel del intressanta grejer men detta är första gången jag riktigt tar till mig något av hans verk. Här kombineras den melodiska orgelbaserade stilen från Ayreon med tunga, grooviga riff och därtill fantastisk sång av framförallt Russel Allen (SymphonyX), Damian Wilson (Threshold) och Floor Jansen (ex-After Forever). När två eller flera av dessa sångare sjunger tillsammans är det verkligen gåshudsframkallande. Öppnande monsterhiten ”Digital Rain” och mörka ”24 hours” är bäst, men hela skivan håller en hög nivå. Specialutgåvan inkluderar även en extra cd där man bl a kan höra Tony Martin (ex-Black Sabbath) göra en otrolig sånginsats (en av hans bästa på skiva någonsin) på ”Closer to the stars”.

5. 40 Watt Sun - The Inside Room

Naturligtvis omöjligt för geniet Patrick Walker att följa upp 00-talets allra bästa skiva – Watching From A Distance” med Walker’s gamla band Warning. Första låten ”Restless” är dock än väldigt stark öppning, och påminner om Watching-materialet fast med en mindre rent doomig och mer fuzzy gitarrton. Resten av låtarna befinner sig dock musikaliskt en bit från Warning. Patrick sjunger kanske ännu bättre här och bjuder på bra sångmelodier och texter i vanlig ordning. Tyvärr är musiken inte riktigt lika bra – det är till stor del ganska simpla riff och melodier som mest ackompanjerar sången och inte ger så mycket extra. Hade gärna hört lite mer av de där sköna doomriffen som tillsammans med Walkers sång och lyrik gjorde Warning så bra. Dock en gedigen platta som helt enkelt försvagas då man inte kan undvika att jämföra med dess föregångare.

6. Therion - Sitra Ahra

Inte bandets bästa på långa vägar, och lite av en besvikelse efter den maffiga, annorlunda och konstant växande Gothic Kabbalah. Den här skivan slutade faktiskt att växa redan efter ett fåtal lyssningar, men innehåller ett flertal starka låtar och det är ju trots allt Therion vi talar om. Stilen här är mer 70-talsproggig och betydligt mindre metal än bandet någonsin varit, ett faktum som i sig jag inte har något alls emot. Första halvan är faktiskt inget att klaga på - episka ”Kings of Edom” och ”Land of Canaan” är riktigt bra, liksom favoriten ”Hellequin”, men skivans andra halva är kanske det svagaste Therion presterat på mycket länge. Har Jonssons evighetslånga följd av starka album sett sitt slut? Var det så smart att sparka Niemann-bröderna egentligen? Hoppas nästa skiva är en återgång till gammal form.

7. Argus - Boldly Stride The Doomed

Intressant band som liksom While Heaven Wept (som för övrigt inte övertygade helt med sin senaste platta) är amerikaner som har sina rötter i traditionell episk doom. Där While Heaven Wept har gått ifrån sitt tidiga övertydliga Candlemass-dyrkande och numera spelar atmosfärisk och emotionell metal med diverse 80-talsinfluenser så har Argus en tyngre och mer jordnära stil och låter dessutom tydligt influerade av NWOBHM och klassisk US-metal. Basspelet (basisten låter som en ung Steve Harris) och tvillinggitarrharmonierna påminner tidvis (som i exemplevis ”Durendal”) om Thin Lizzy och Maiden, eller Slough Feg för att nämna ett nyare band. Mycket kompetent framförande och med medryckande och kraftfull sång. Det bjuds på ett gäng med ”fist-shaking metal anthems” men även ett doomepos i from av delvis Trouble-minnande ”Pieces of Your Smile”. Tyckte först att flera av låtarna var lite för lika och hade svårt att ta till mig skivan, men den växer för varje lyssning och kan mycket väl klättra ett antal placeringar på den här listan.

8. Ereb Altor - The End

Har aldrig lyckats ta mig till denna svenska duos andra band, epic doom-bandet Isole (har dock hört gott om deras senaste skiva – ska kolla upp den). För Ereb Altors vikingmetall föll jag dock direkt. Visst, det är en tribut på gränsen till kopia av Bathorys viking-era (och det är inget bandet själva förnekar), men undrar om inte detta nästan kan ses (och nu svär jag i kyrkan) som en bättre version av Quorthon’s gamla klassiker från tidigt 90-tal. Låtskrivandet är nästan lika bra, men framförandet, och produktionen är bättre. Sången är tekniskt kompetent om en aning endimensionell. Och samtidigt skulle ju detta inte existera utan Hammerheart och Twilight of the Gods. Skivan blir lite tjatig i längden men avslutar starkt med den episka trilogin ”The End” som skildrar den nordiska mytologins Ragnarök.

9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae

2010-talet har bjudit på två stora retrovågor inom inte minst svensk metal/hårdrock: ockult 70-talsrock (Graveyard, Ghost, mfl) samt metal i tidig 80-talsanda a la tidiga Maiden, svenska Heavy Load och framförallt Merycul Fate (Enforcer, Ram, In Solitude, mfl). Den senare gruppen av band har gett upphov till ett flertal habila släpp men Portrait’s andra skiva är i mitt tycke den starkaste i genren. Medan debuten bjöd på något svajig kastratsång har bandet här en ny sångare som har en starkare stämma. Låtskrivandet har också höjts flera snäpp, och varje låt är sprängfylld av riff och gitarrharmonier som gör att man upptäcker nya saker vid varje lyssning. Framförallt skivans andra halva bjuder på episk och mäktig metal med ett gitarrsound som ibland påminner om Arch-erans Fates Warning och ibland, som i starka ”Der Todesking”, låter som en 80-talsmetal-version av Dissection.

10. Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Vem hade trott att Rhapsody (of Fire) som jag knappt lyssnat på sedan Symphony of Enchanted Lands skulle möta något av en ny vår på senare tid. Två skivor (The Frozen Tears of Angels & From Chaos To Eternity) har bandet hunnit med på de senaste två åren - båda innehåller bandets kanske bästa låtmaterial någonsin. De pampiga partierna är pampigare än någonsin, refrängerna mer catchy, men bandet är dessutom tyngre och hårdare (Fabio Lione growlar t o m här) än de var förut. Det neoklassiska gitarrspelet från Luca Turilli är också mer intressant. Av dessa två skivor håller jag den förstnämnda något högre då den innehåller flera personliga favoriter som ”Sea of Fate”, ”Danza di fuoco e ghiaccio”, ”On the way to Aionor” och titelspåret . Återstår att se vad som händer nu när Turilli och Alex Staropoli delat upp bandet i två halvor…